En målning är en bild som föreställer sig själv. Betrakta bilden, det som sker utspelar sig innanför dess fyra sidor – vad gäller Cecilia Brandts målningar skulle man kunna precisera: mellan de många skikten i målningens yta. Underst en träpannå eller linneduk, därefter grundering, oljefärg och tempera i tunna skikt, övermålningar, bortskrapningar, nya färgskikt, bivax. Det gäller att vara lyhörd, att med blicken avläsa ytans beskaffenhet; matthet, glans, lyster, patina, penselspår. Färgpigment som förenar sig med dukens textur, färgstoff som blandas till tunna hinnor: målningen som ett membran mellan konstnären och betraktaren – bilden talar till mig. Och så den oundvikliga frågan när näthinnans upp och nedvända bild når syncentrum i hjärnan: vad betyder tecknen, pentagrammen, korsformerna, de förbiglidande strecken? Associationer till väderlekar, händelser vid vatten, nattgammal is med lätt snö, barndomens stängda butiker med skyltfönster bemålade med mjölkig färg i breda strå, (Galleri Rostrum 2010)
