Konstgallerier, konsthallar, konstmuseer

I Benedetta Crippas arbeten finns samtidigt ett djup och ett allvar. I en tid av djupgående kriser och polarisering förmedlar konstnären en orubblig tro på estetikens transformativa och helande potential. Konst och design kan ge oss människor nya möjliga sätt att se, tänka och uppleva världen. Det urval av verk som visas på Sigtunastiftelsen är frukten av ett lekfullt utforskande av paradiset eller himmelriket – den plats som vi människor längtar till och samtidigt uppmanas att allt mer förverkliga här och nu.

Benedetta Crippa vistas och arbetar gärna i sakrala rum. Arvet från Italien är inte bara visuellt, utan även andligt. Med sin konst söker hon nya, kreativa sätt att uttrycka det inre livet. Frågan om hur man finner och uttrycker sin egen röst, och vikten i att ge plats för en mångfald av röster, är återkommande. Verken speglar både glädje, sorg, kontemplation och medkänsla. Fönster och portaler blir återkommande symboler för hopp och förändring. Vad vill vi se när vi blickar ut genom fönstret eller uppleva då vi tar steget genom portalen till en fredligare, vackrare värld?

Benedetta Crippa (f. 1986) är formgivare och konstnär utbildad vid Konstfack i Stockholm. Hennes konstnärliga arbeten har ställts ut bland annat på Moderna Museet/Arkdes (Stockholm), Fikra Graphic Design Biennial (Sharjah) och Dunkers Kulturhus (Helsingborg). Hennes artist book World of Desire, som ingår i utställningen, vann Ung Svensk Form 2018. Hon driver sin egen studio för visuell kommunikation, Studio Benedetta Crippa, och är även verksam som skribent, lärare och föreläsare vid bland annat Hyper Island och Konstfack.

© Benedetta Crippa, For You, My Love, Gouachemålning, 60x40 cm, 2024

Vernissage 4 oktober kl. 14-16 med konstnärssamtal kl. 14.30 i Kapellet

Sorg och förlust är något som drabbar oss alla genom livet. Vi förlorar någon eller något vi har älskat, eller så fick vi aldrig vad vi hade hoppats på. Utställningen Grasping grief utgår från den norska konstnären Grete Refsums egen sorgeprocess. Efter makens plötsliga bortgång visste hon först inte hur hon skulle gå vidare, men så småningom blev skapandet ett sätt att ta hand om sorgen och den saknad som följde. Genom verken som ingår i hennes sorgeprojekt får vi följa processen från total sårbarhet till att återfå balans och förnyad styrka.

Hur klarar vi att på nära håll möta sorg och förlust? Konkret visar Grete Refsums konstnärliga arbete hur man kan ta tag i situationen med sina egna händer. Det fysiska arbetet, handlingarna, att med händerna forma och bygga upp något nytt, blir en del av den inre sorgebearbetningen. Trots att utställningen vuxit fram ur konstnärens egna erfarenheter, är det inte bara hennes personliga bearbetning vi får möta, utan en plats för tröst och reflektion tillgänglig för alla.

Innehållsmässigt innehåller utställningen allt ifrån skulpturala föremål i textil och naturmaterial till text och fotografi. Enris, snirkliga bokstäver i metalltråd, minnen från en strand, gamla sängkläder och en skyddsängels vinge samsas sida vid sida. Många av verken är interaktiva och färdigställs först i mötet med betraktaren. De går att krypa in i, omfamnas av, sätta sig i. I Grete Refsums konstnärskap står kroppen, liturgin, leken och allvaret i nära samspel. Förutom verken ur sorgeprojektet får vi bland annat möta serien Herrens velsignelse, skapad för att kunna användas i liturgiska sammanhang. Med utgångspunkt i Fjärde Moseboken (6: 24-27), en text som skänkt hopp och styrka åt människor i tusentals år, är verken tänkta att välsigna alla som möter dem.

Grete Refsum (f. 1953) är bildkonstnär och skulptör. Hon arbetar med existentiella frågor relaterade till religion, psykologi och minnen. Grete Refsum arbetade i tjugo år vid Oslo National Academy of the Arts och var pionjär inom utvecklingen av konstnärlig forskning, i synnerhet visuell teologi. Vid sidan av utställningar har hon skrivit avhandlingar, publicerat texter, hållit föreläsningar som förklarar bakgrunden och intentionerna med hennes konstnärliga arbete. Hennes konst finns även i en rad offentliga, särskilt kyrkliga, miljöer.

Vernissage 6 december kl. 14-16 med konstnärssamtal kl. 14.30 i Kapellet

»Sommaren 1945 anlände 600 före detta fångar från Bergen-Belsen med de vita båtarna till Sverige och Sigtuna. De flesta var kvinnor som mot alla odds överlevt nazisternas koncentrationsläger. En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, ursprungligen från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg«

Redan i Sigtuna började Susanne Zimmermann Berglind (1930-2008) teckna och på så sätt bearbeta sina upplevelser. Att skapa blev ett sätt att fortsätta leva, att få kontakt med livslusten mitt i all sorg och mörker. Så småningom började Susanne att studera vid Konstfack i Stockholm. I böcker som Flickan och förintelsen – bilder från en omöjlig verklighet (Wahlström & Widstrand, 1995) gestaltar hon gripande sitt livsöde i ord och bild. »Att vittna för omvärlden har hjälpt mig att överleva,« skrev hon i samband med en utställning av de bilder som visar hennes upplevelser från lägertiden, och som nu kommer att visas på Sigtunastiftelsen i dialog med dottern Anna Berglinds konst.

Genom de vittnesmål Susanne lämnat efter sig i form av böcker och teckningar är ett samtal mellan mor och dotter fortfarande möjligt. Susannes historia har haft stor inverkan i Annas liv såväl som på hennes skapande. En återkommande fråga i hennes konstnärskap är vad vi som människor och samhälle väljer att belysa och synliggöra, och vad som lämnas i skugga. Vad tillåter vi, medvetet eller omedvetet, att falla i glömskans mörker? I år är det 80 år sedan andra världskrigets slut och snart finns inga förstahandsvittnen kvar vid liv som kan berätta om sina upplevelser. Då blir det än viktigare att hitta nya sätt att levandegöra deras berättelser, så att nya generationer också kan minnas.

Anna Berglind (f. 1961) är konstnär och lektor vid Linköpings universitet, utbildad på Konstfack. Hon har lång erfarenhet av konstnärlig gestaltning av offentlig miljö, utställningsverksamhet och performativa verk. Hennes praktik är tvärmedial och idébaserad; inom områden så som ljusinstallation, skulptur, video och fotografi. Hon har på senare år varit aktuell med soloutställningar på bland andra Aguélimuseet, Sörmlands museum, S:t Olai kyrka i Norrköping samt Uppsala konstmuseum. I det offentliga rummet har hon haft gestaltningsuppdrag för exempelvis Sigtuna Museum Art, Södersjukhuset, Judiska museet och en rad kyrkor.

Gå tillbaka